Nu var det verkligen länge sedan jag skrev något här på bloggen. Har liksom inte haft lust och har ägnat mig åt att försöka bli frisk och att se till att familjen mår bra.
Känns helt galet att jag varit sjukskriven i ett helt år! ETT ÅR!! Ett av dom värsta åren i mitt 50-åriga liv faktiskt. Jag upplevde ett hemskt år 1998 då min pappa gick bort och även morfar och mormor. Och sedan exakt på månaden 20 år senare dör min allra bästa vän, jag går in i väggen då jobbet tagit för mycket kraft och energi från mig, Melody har en tuff tid i skolan och vi har kämpat med ångest och depressioner om vartannat här hemma. Jag trodde aldrig att det skulle ta så lång tid att bli frisk och klara av vardagliga saker igen. Det är en otroligt jobbig resa att ta sig ur utmattning/ångest/depression och alla som varit med om den resan vet vad jag pratar om. Min resa är inte slut ännu... jag har fortfarande en lång väg kvar tills dess att jag är helt frisk.
MEN, jag har börjat jobba igen!! Hurra!! Visserligen bara 25% men ändå! Det är en stor grej för mig att bara ta mig in till jobbet i stan och vara där 2 timmar och jobba lite för att sen ta mig hem till Presley igen. När jag kommer hem är jag helt slut... känns på något sätt löjligt att jag inte orkar mer än 2 timmar men tydligen så är detta vanligt. Jag måste ge det tid säger alla... men jag som alltid vill göra allt i 180 har inte riktigt tålamod att ge det tid... jag vill vara frisk NU. Jag vill kunna göra allt som jag gjorde innan... Gå och julshoppa en hel dag i stan, jobba en hel dag, äta lunch med kollegorna på restaurang i stan (oavsett hur mycket folk det är där), gå på bio på kvällen eller kanske en konsert, träffa kompisar på kvällarna och äta middag och ta en drink eller två...
Men det går inte just nu... och jag har svårt att acceptera det fast jag försöker. Jag försöker intala mig själv att det är okej att jag inte orkar springa på stan och shoppa med Melody (internet-shopping är underskattat), jag hoppas och tror att mina vänner är tålmodiga och är kvar när jag är redo att ta mig ur min bubbla, film kan jag ju titta på hemma så det är ju lugnt... Netflix och HBO har varit mina kvällskompisar under den här tiden. Tror jag har sett det mesta vid det här laget...
En annan sak är alla mediciner som jag nu proppar i mig... kan ju inte vara bra säger en del av er säkert och andra säger nog, knapra på du för du mår ju bättre av dom. Jag känner mig som en åttioårig tant som sitter och gör i ordning sina tabletter för veckan i en sån där doserare... varje söndagskväll åker medicinskåpet upp och jag sitter och sorterar och portionerar ut dags-dosen för hela veckan... Hahaha... galet egentligen. Men det är som det är just nu och jag äter hellre medicin och mår bra och kan börja leva livet igen än att vara "duktig" och inte äta dom och må skit i flera år till... Valet är lätt för mig.
Hörs snart igen!
Kram 💓
