Det här med att fylla 50

När jag var liten så tyckte jag väl som alla barn att vid 50 år då var man ju nära döden och supergammal. Idag är det ju inte riktigt så. Dagens 50 åringar är ju fräscha som tusan! Det är konstigt att det kan skilja så markant på en eller ett par generationer. När jag tänker tillbaks på min pappa som var 60 när han dog (alldeles för ung) så var han en gammal man. Idag har jag en svåger som precis fyllt 60 och är lika ung som en 50 åring. Inte ett grått hår eller gammal till sättet till skillnad mot pappa som var gråhårig och "gammal" i sitt väsen så att säga. Visserligen var pappa född på 30-talet i England och genomled världskrigets alla fasor vilket på nått sätt måste ha påverkat honom men ändå.... Hur kan det skilja så mycket på åldrandet hos några generationer?

Jag ser på min mamma, 76 år ung! Hon håller igång, går på qigong och promenerar varje dag, kämpar med sin diabetes och är otroligt duktig på att hålla nere sitt socker utan att behöva sprutor. Jag beundrar min mamma (det har jag aldrig sagt till henne) för hennes envishet och kämpaglöd. Hon ger inte upp i första taget min mamma. Det är otroligt sällan jag sett henne ledsen eller uppgiven.

Och så har jag precis fyllt 50.... det är så konstigt på nått sätt att fylla ett halvt sekel som Gordon så glatt påminner mig om ofta... Jag undrar fortfarande när jag ska bli "vuxen" för jag känner mig precis som när jag var 30-40... Jag kan sitta och gråta i soffan framför TV:n om jag råkat få på Sofias Änglar och även om jag bara mår dåligt och är ledsen. Jag har liksom inget filter att inte gråta inför mina barn. Bra eller dåligt, jag vet inte men dom är vana vid mig som tur är. Undrar om det här med att visa känslor öppet är en generationsgrej också eller om det bara är hur man är som person. Jag vet att jag är en känslomänniska och behöver släppa ut det jag känner men alla måste väl må bra av att få gråta och skrika ibland?

Oj, nu kom jag kanske ifrån ämnet lite.... Inför min 50 års dag så funderade Håkan och jag mycket på om vi skulle ha en fest eller om vi skulle åka iväg på en semestervecka. Jag ville ha en fest och nu när jag ser tillbaks så är jag så otroligt glad över det. Att få samla alla vänner och fira att man fyller år är ju fantastiskt kul. Man borde fira livet oftare för det är så skört och kan ta slut så fort.

Så fira mer!!!
Varje dag är en anledning till att använda fin-servisen, dom fina vinglasen (även till vatten) och unna sig den där extra lilla chokladbiten (eller vad man nu vill)!

Kram