Håkan har ju vuxit upp med hund men jag har aldrig haft hund förut så det är ju helt nytt det här med att öva på att bli rumsren, ut och rasta, öva på att åka bil, ensamhetsträning, lydnad m.m. När jag hade katt var det ju busenkelt.... dom klarar sig ju själva och kissar på låda m.m.
Nu när det är vår/sommar så är han ute i trädgården hela dagarna.... han älskar att strosa runt på gräsmattan och krypa in bland buskarna och leta efter saker som han sen kommer och visar upp.... Supernöjd och stolt! Han släpar gärna in sakerna och upp i soffan för att riktigt visa upp sina fynd.... Och är det ett riktigt bra fynd så går det att bita sönder den i miljarder små bitar så det sprids över hela soffan och golvet.... Jag tror aldrig att jag haft så skitigt inomhus som vi har nu.... det kommer in kvistar, grenar, löv, kottar, jordklumpar, gamla blommor, plastkrukor och jag vet inte allt....
Men han ger så mycket kärlek och glädje så jag tar gladeligen det där att det blir skitigt.... Ingen är så glad som han när man bara varit ute för att hämta posten.... ingen är så glad som han när man frågar om han vill gå en promenad... han springer till hallen och nästan hoppar upp och ner och väntar på att få på sig selen för att gå ut.... Och det är riktigt rörande att se hur glad han blir när barnen kommer hem från skolan och Håkan från jobbet.... Man tror att han ska trilla omkull av glädje när han ser dom... Lilla hjärtat...❤
Presley är den som fått mig att komma ut och få frisk luft, att tänka på något annat och att träna på att leva i nuet under min sjukskrivning. Oavsett om det varit en skitjobbig dag eller en bra dag så har han funnits där vid min sida och bara varit... gosat, promenerat, busat och varit den gladaste hunden i världen för att just jag finns.... ❤ Det är otroligt vad ett djur kan göra för den där må-bra-känslan.... Jag undrar varför det inte finns fler service-hundar och katter på ålderdomshem och dylikt? Det är ju fantastiskt att ha ett djur som man kan gosa med och som tittar tillitsfullt på en med sina bruna fina ögon.... När jag har Presley i famnen så riktigt känner jag hur pulsen lugnar ner sig, blodtrycket går ner och det är bara myyyyyys.... Tänk om man kunde få en hund (eller ett annat djur) på remiss, som ett led i stresshantering eller terapi mot depression och ångest. Vilken bra idé jag kom på nu ju....
Ibland åker jag över till Håkans föräldrar med Presley och jag ser hur Håkans mamma bara lyser upp så fort hon ser honom. Hon blir så lycklig bara över att få ge honom små godisar eller att han hoppar upp i soffan och pussar på henne...Hur hon fnissar när han sätter sig vid hennes fötter och vill busa med henne... en äldre människa och en ung-hund... så gulligt så det är inte klokt.
Det här fotot togs dagen vi hämtade hem honom:
Putte kallas han ju av Farmor :-) trots att jag åtskilliga gånger sagt att han heter Presley när hon frågat :-D Kanske ska byta namn på honom eller vad säger du min kära fru ?
SvaraRadera