Melody...

....vår älskade, vackra dotter.... som kämpar så med skolan, ångest och depression, självförtroende, tandställning och dyslexi. Hon håller på att utvecklas till en fantastisk person som kommer att gå långt. Hon är så rolig, generös, konstnärlig, kreativ, snäll, modig och mycket starkare än hon tror. Jag känner ibland sån ödmjukhet att just jag har fått äran att bli hennes mamma. Denna fantastiska människa som växer så fort så jag inte hinner med....

I måndags så var hon på Gröna Lund med några kompisar och sin kusin och jag måste säga att jag är så otroligt stolt över henne. Hon och hennes kompisar åkte själva från Tyresö med bussen, t-banan och färjan till Grönan. Stort för en tjej som inte gjort det själv förut och som har kämpat hela vintern och våren med ångest och rädslan för stora folksamlingar. Hon utmanade sig själv enormt och gjorde det med bravur!!

Jag blev så glad när jag fick ett sms från henne där hon skriver att hon åkt Insane 2 gånger och åkt katapulten och jetline... inga av dessa har hon vågat åka tidigare.... Tjejerna var på Grönan hela dagen och åkte så mycket så att när jag hämtade dem vid Gullmarsplan vid 21-tiden så var dom som små zombies som kom gående... helt färdiga och supertrötta men sprudlande glada. Så underbart att se henne bubbla av liv och glädje igen. Vår "gamla" Melody är på väg tillbaka! ❤❤

Insane Gröna Lund

I tisdags var hon hos tandis och drog ut en mjölktand som inte velat släppa sitt grepp och i onsdags fick hon sin tandställning. Vilken vecka... både roligt och jobbigt... Nu har hon i alla fall fått sin tandställning och den är jättekonstig... dom har satt in 2 små blåa ploppar på hennes baktänder som gör att hon inte kan bita ihop.... fattar ingenting... hon kan inte tugga någonting utan kan bara få i sig soppa och yoghurt. Det kan väl ändå inte vara meningen? Och lilla Melody.... hon kom in till mig igår kväll och la sig i min säng med mig och var ledsen, hon ville ha pizza, McDonalds, Max, sushi, spagetti.... listan blev lång... pluttan... Ibland är man inte den tuffa tonåringen utan bara vill kramas med mamma..... Jag måste verkligen ringa till tandregleringen på måndag och fråga hur det är tänkt att Melody ska kunna tugga med dom där sakerna i munnen, dom måste bort....

Tänk att den här lilla tjejen ska fylla 14 i Augusti... vart tog tiden vägen? Ibland känns det som igår hon var så här liten och en riktigt liten bus-fia... ❤❤❤

Kram ❤

P.S. Melody har gett sin tillåtelse att jag skriver ett inlägg om henne.

Det som är förbjudet

Det finns just nu otroligt mycket serier om olika sekter, apokalypser och framtida scenarier utan lag och ordning.... Alla med samma innehåll: världen går under och några få kommer att antingen överleva här på jorden eller få evigt liv på något bättre ställe.

Jag är fascinerad av dessa serier och kan relatera till så mycket i dem så jag tittar nu på flera av dem samtidigt.... The Path, The Leftovers, The Handmaid´s Tale m.fl.

Något som är genomgående för alla dessa serier och sekter är att dom har regler. Oftast väldigt stränga och excentriska regler. Titta på Amish folket i USA. Dom får ju inte ens ha elektricitet eller bilar utan kör fortfarande omkring i häst och vagn och lever som på 1800-talet.

Plymouthbröderna har givetvis också regler som ska efterlevas av varje broder och syster. Om reglerna inte efterföljs så kan man bli utesluten från församlingen.

Som flicka/tjej/kvinna fick man aldrig ha långbyxor, (alltid kjol), man fick inte klippa eller färga håret, (det skulle vara långt och inte uppsatt), inga smycken (förutom en vigselring när man gifte sig), inte måla naglarna, inte sminka sig, inte ha tatueringar eller piercingar. Vi skulle vi alltid ha scarf på oss vart vi än gick om det så bara var ner till lokala Ica så skulle scarfen på. (Vi slapp ha det i skolan men generationen efter mig var tvungna att ha det även där.) Den skulle knytas på ett visst sätt som på bilden nedan. Scarfen har man alltid på alla möten.

Så här ser den typiska "systern" ut när hon går till möten:

I handväskan bär man med sig Bibeln och Hymnboken som ska med på varje möte.

För mannen var det inte så mycket mer än att dom skulle vara kortklippta, renrakade och givetvis inte ha tatueringar eller smycken (inte ens vigselring bland männen). Inte heller tror jag det skulle varit särskilt poppis om någon kom med skinnbyxor eller skinnväst eller den typen av kläder. Nej det skulle vara propert, marinblå kostymbyxor och vit skjorta. Inga slipsar.

Följande regler gällde:

• Absolut ingen TV eller radio..... (dessa var djävulens påfund)
• Ingen stereo eller kassettbandspelare (som fanns på den tiden), inte ens en bilradio är ok.
• Vi fick inte gå på bio, teater eller konserter.
• Vi fick inte gå till Gröna Lund eller Liseberg, Skansen och Kolmården gick bra då det är djurparker och inte nöjesfält.
• Vi fick inte äta ute på restaurang eller bo på hotell.
• Vi fick inte åka på sol och bad semester (eller på semester överhuvudtaget).
• Vi fick inte ha husdjur.
• Man fick inte ha vräkiga bilar och inga motorcyklar. Vanlig cykel gick bra. Hurra! :-)
• Man fick inte ha mobiltelefon eller dator. (Nu lämnade vi ju 1990 och det var just i den vevan som det började bli mer vanligt med mobiler och datorer även hemma.)
• Man får inte vara med i facket eller andra föreningar/klubbar.
• Man fick inte läsa vilka böcker som helst (detta har jag skrivit om tidigare i min blogg under inlägget "Böcker, böcker böcker")
• Vi fick absolut inte äta mat med utomstående "världsliga" människor. Inte ens fika. 
• Vi barn fick inte äta lunch i skolan med våra klasskamrater utan gå hem och äta hemma.
• Vi fick inte leka med barn som inte var Plymouthbröder.
• Vi fick inte åka på klassresa, inte gå på disco eller vara med på teaterföreställningar i skolan.
• Inte utöva någon sport eller ha någon hobby.
• Inte röka eller snusa.
• Inte tugga tuggummi.
• Inget firande av Jul eller annan högtid. (Födelsedagar ok.)
• Inte flytta hemifrån förrän man är gift.
• Inte bo i lägenhet, endast fristående villor (inte ens radhus alltså).
• Man får inte vara homosexuell. 
• Inte gifta sig med någon utanför församlingen.
• Inte ha sex före äktenskap.
• Man får inte skilja sig.
• Man får inte använda preventivmedel och abort är förbjudet.
• Man tar inte i hand eller kramas när man hälsar på varandra eller andra, bara säger hej.

Men man fick å andra sidan:

• Dricka alkohol (vilket det gjordes i mängder...)
• Lära sig att spela instrument så att man kunde sjunga och spela för andra bröder och systrar
• Resa till en massa likasinnade Plymouthbröder runt hela världen för möten. Det ordnades alltid boende hos bröder och systrar vart man än reste.  
• Gemenskap!! Den gemenskapen är svår att hitta någon annanstans än i just sekter och församlingar.. 
• Och viktigaste av allt, vi fick frälsning och vara bland de få utvalda att komma till himmelriket. När man är 7-8 år är det ju väldigt viktigt att veta....eh.... NOT... Då fattar man inte varför man inte längre får leka med sin bästa kompis som uteslutits från församlingen. Varför jag inte fick säga hej till henne när jag såg henne i skolan, varför jag inte fick springa hem till henne som jag gjorde så ofta och bara hänga.... Nej för dom blev "världsliga"... Kim (om du läser det här) jag saknade dig otroligt mycket, jättelänge!! 

När jag ser allt det här genom mina nu 50-åriga "världsliga" ögon så ser detta ju helt absurt ut! Vad är det frågan om egentligen? Men när man lever i det så är det inget konstigt utan "det är bara så". Man vet inget annat. Vi visste inte hur det var att leva utanför allt detta så vi hade ju inget att jämföra med och tyckte väl att alla "världsliga" också säkert hade regler som dom följde. Men ja, man var hårt hållen för att inte tappa fokus från församlingen och Gud. Idag kan jag undra om Gud tycker mindre om mig för att jag har en dator och en mobiltelefon, för att jag har tatueringar och använder byxor? Svaret är ju självklart, nej.... Vad skulle det vara för Gud i så fall? En väldigt ytlig Gud som bara tittar på det yttre och vad jag har för saker och inte vad som finns i hjärtat/själen/tanken?

Oj, jag har så mycket jag vill berätta och få ur mig så det här kommer nog att bli en lång process och många blogg-inlägg. Kanske blir underlag till en bok... vem vet...

Här är ett klipp som ni kan titta på där en f.d. Plymouthbroder, John berättar för Malou von Sivers hur det var när han lämnade. Jag kommer ihåg John från det att vi var med bland bröderna, då var han bara en liten kille...

https://youtu.be/uFmL1o7DRts

Kram så länge ❤

Jag vill tillägga att allt detta som jag skriver om gällande Plymouthbröderna är min personliga uppfattning, mina känslor och åsikter om om hur det var, ingen annans. Andra kan ha andra åsikter, känslor och minnas helt annorlunda än vad jag gör.

Nu är det dags.....

Jag tänker att det är dags att jag skriver lite om den religiösa sekt jag växte upp i och som vi lämnade när jag  var 22 år.... Det känns faktiskt som att jag levt 2 liv... ett som slutade den 1 September 1990 och ett nytt liv som började i samma stund... 2 så helt skilda världar, 2 helt skilda livsstilar....

Vi tillhörde alltså, fram till 1990, en religiös sekt (dom gillar inte att man kallar det för sekt men det är vad det är) som heter Plymouthbröderna (eller Exclusive Plymouth Brethren som det heter på Engelska). Vi var då en liten grupp här i Sverige på kanske 200 personer varav vi var 3 familjer i Stockholm och resten i Smålandsstenar, Ljungby, Helsingborg och Göteborg. Plymouthbröderna tror på Jesus som Guds son och följer bibeln slaviskt. Dom tror att dom är den enda sanna och rätta vägen till frälsning och himmelriket. Precis som alla andra sekter och religioner alltså.... Alla som inte var bland "bröderna" var förtappade människor som skulle till helvetet.

Man har inga präster eller kyrkor utan dom har en ledare som bor i Australien och dom använder möteslokaler.  Möteslokalerna är lätta att känna igen då det är byggnader som helt saknar fönster.

Inuti möteslokalerna är det rader med bänkar där bröderna och systrarna ska sitta på mötena som hölls varje vardagskväll. (På lördagar hade man ett möte på förmiddagen och Söndagen var helt vikt för möten, ända från kl 06:00 till eftermiddagen.)

Här satt dom "viktigaste" männen på första raden och sen ju längre bak man kommer desto mindre "viktig" och man kanske inte deltog aktivt i mötet..... Längst bak satt alla kvinnor och barn.

Det enda aktiva kvinnorna fick göra på dessa möten var att "ge ut en sång", alltså välja en psalm (eller hymn som det kallades) ur vår egen hymn bok som skulle sjungas av hela församlingen när mötet började och när mötet slutade. Det skulle då givetvis vara en hymn med eftertanke och som skulle sätta stämningen för mötet... så det var inte bara att välja ett nummer utan man skulle verkligen läsa den först, fundera om vi skulle sjunga alla verser eller bara några och så fall vilka. Sen när man skulle "ge ut" den så ropade man bara ut tex "Nr 211, verserna 3 och 4". Sen skulle en broder komma på någon passande melodi till hymnen och börja sjunga för att sen hela församlingen joina in. Jag tror att detta var min favorit del på alla möten. Det var kul att sjunga med alla. Det blev som en stor härlig kör med stämmor och alla sjöng för full hals. Där och då var det bara glädje och gemenskap.

Jag kommer även ihåg när jag skulle "ge ut" min första hymn... jag kanske var 5-6 tror jag.... jag satt och var jättenervös och mamma hade plockat fram en hymn som jag skulle säga ut.... nr 7 tror jag det var... Och jag ropade högt och tydligt på engelska (alla möten hölls på engelska) "Number 7" och sen satt jag där stolt och lite generad när alla tittade på mig och tyckte jag var så duktig och sen när dom sjöng "min" hymn blev jag så lycklig.....

Men sen fick man som kvinna inte göra mer i församlingen. Kvinnan tiger i församlingen! Inget snack där inte, man fick inte predika eller ta del av männens samtal whatsoever. Nej då, bara ta hand om barnen och sysselsätta dom så att dom inte blev för högljudda för då var det bara att ta ut dom i hallen.... Inget spring runt i lokalen under möten fick förekomma. Så alla barn, oavsett ålder fick lära sig att sitta still på dessa möten.

Jo, en sak till fick en utvald kvinna göra, hon fick duka fram nattvarden på Söndagsmorgonen. Och det var inte vilken kvinna som helst som fick göra det, nej det var den lokala ledarens fru.... Hon hade själv bakat ett bröd som skulle symbolisera Jesu kött och så fyllde hon en silverbägare med vin som symboliserar Jesu blod. Detta dukades fram i mitten av rummet närmast männen. Därefter skulle en av männen känna sig kallad och ställa sig upp och i bön tacka Jesus för allt han gjort och välsigna brödet, därefter tog han brödlimpan, delade den med händerna och gav till en syster som tog en bit och gav sedan vidare till nästa syster. När alla hade fått ta del av brödet så var det dags för samma broder att tacka för "blodet" och samma procedur gjordes med det, vi alla drack ur samma bägare och det gjorde man gammal som ung, även riktigt små barn fick ta del av detta. Sen efter det så var det dags för kollekt som skulle gå till de som behövde det för resor, om dom blivit av med jobbet eller vad det nu var. Ledaren skulle ju givetvis ha sin del av kollekten också. Dessa möten hade vi varje Söndag kl 06:00 och meningen var att vi skulle invänta Jesu återkomst just där och då. Han skulle komma och hämta oss utvalda som satt där i lokalerna och sjöng och tillbad honom 1 timme på morgonen.... När han inte kom så var det för att vi inte var redo.....

När jag sitter och läser vad jag skrivit här ovan så är det så overkligt men samtidigt känns det inte alls länge sedan jag var del av detta. Tänk att vi satt där och väntade på att dö.... Jag vet att jag ibland funderade på hur det skulle gå till rent praktiskt. Skulle alla bara ligga där döda och någon "världslig" skulle hitta oss några dagar senare? Eller skulle bara kläderna ligga kvar och alla kroppar vara borta? Eller skulle allt vara borta, både kläder och vi bröder och systrar? Skulle Jesus komma in i rummet som ett ljus och skulle han komma in genom ett fönster? Vi hade ju inga fönster? Hur skulle han komma in? Genom dörren? Tänk om jag inte fick följa med när han tog alla andra.... om jag lämnades kvar.... tänk om han bara tog mamma och pappa och inte oss barn.... och om han kom och tog oss, hur skulle världen därute se ut? Vad skulle hända med mina klasskamrater? Dom är ju världsliga och får inte följa med.... Varför skulle dom andra som tror på Jesus inte få följa med till himlen? Alla som går i vanliga kyrkan? Det hade jag svårt att förstå....

Men Jesus kom ju aldrig, jag är fortfarande här och jag vet att dom vi lämnade kvar hos Plymouthbröderna den där dagen 1990 är fortfarande i livet..... Jag vet att dom fortfarande väntar varje Söndag morgon på att han ska komma.... Jag vet inte vad jag tror längre.... Varför skulle Jesus komma just en Söndag morgon kl 06:00? Det är ju tidsskillnad överallt så frågan är om han kommer kl 06:00 till alla länder eller bara Sverige? Det är mycket som inte går ihop och som jag aldrig kommer att få svar på men det är okej. Jag har lämnat detta liv bakom mig och jag kommer att skriva fler inlägg om hur det var att växa upp bland Plymouthbröderna för det finns så mycket att skriva om, mycket att ventilera och få ut. Så om ni orkar hänga med på "min" resa från "Plymuttare" till den jag är idag så är det bara roligt!

Kommentera gärna i bloggen om det är något ni undrar eller vill fråga!

Fortsättning följer!
Kram ❤

Brun utan sol

Jag klarar inte riktigt av att sitta och steka mig i solen längre som man gjorde när man var yngre... Tror att det dels har att göra med min sköldkörtelsjukdom samt "vanliga" hormoner men även att jag nu tänker mer på hur farligt det är med för mycket sol. Så jag har för första gången införskaffat mig lite lyxiga brun-utan-sol produkter. Och dom funkar faktiskt!! Jag tycker det är så fult när man blir så där orange och det syns på händer och fötter och knäveck att man använt brun-utan-sol produkter. Dessa är annorlunda. För det första så luktar dom otroligt gott, inte alls den där speciella brun-utan-sol doften utan nån slags exotisk fräsch doft. Sen är sprayen för ansiktet underbar. Som en ansiktsdusch och så blir man brun på köpet.... Så där fräsch brun utan att vara för mycket... det ser helt naturligt ut.

Visserligen kostade dessa en slant och fanns inte på lager utan jag fick vänta in dem då de verkar vara slut överallt... Inte så konstigt kanske med tanke på all reklam som dom pumpat ut om dessa produkter...

Mindre kul är det däremot när man ska till att använda det och ser att hälften är borta....hm... har visst en tonårsdotter i huset som upptäckt dessa produkter också!! Förbi är tiden när man kunde ha smink och skönhetsgrejer för sig själv....näe... nu tar hon dem och använder hej vilt utan koll på att lilla mamsen har ångest över priset på dessa produkter. Sötaste Melody ❤❤❤

Och nu ser jag på min bleka engelska hy att det är dags att använda brun-utan-sol igen så jag inte skrämmer folk i min omgivning med mitt vita lekamen.....mohahaha

Kram ❤