Satt precis och tittade på dokumentären om Tim Bergling, Avicii.... Så hemskt att se hur han pressades till konsert efter konsert fast han uttryckligen sa att han inte orkade. Ingen tog hans rop på hjälp på allvar utan såg bara pengar och kostnader.... Tragiskt.
Svårt det här med ångest och psykisk ohälsa.... så många som lider i tysthet utan att man vet om det. Jag trodde ju aldrig att jag själv skulle tillhöra den kategorin.... Att kämpa med ångest och depression varje dag... Att hela tiden vara medveten om varje känsla i kroppen och undra om det är en ångestattack på gång igen eller om man ska klara en hel dag utan.... och om man klarar en hel dag utan att ta den starkare ångestdämpande tabletten....
Jobbigast är nog att jag på utsidan är likadan (förutom en massa extrakilon som kommit pga medicineringen) och ingen ser det jag kämpar med. Hur jag varje gång jag träffar någon alltid är glad och skrattar som vanligt för att sedan åka hem och vara så trött, så trött för jag har kämpat för att hålla ihop, hålla masken.
Hur jag blir sur och irriterad för saker som inte alls normalt sett skulle "trigga" mig, så som en kommentar från Håkan eller barnen. Hur jag plötsligt kan bara flippa ur på Presley för att han inte slutar att gå på när han vill leka.... sånt får mig att få så dåligt samvete och då få jag ångest och mår dåligt för det. Så ibland känns det som att jag mår som bäst när jag bara får ligga kvar i sängen, stänga dörren och bara vara ensam och vila.... Men sen får jag ju dåligt samvete över att jag bara ligger där och inte gör någonting när jag hör hur Håkan fixar och donar och tar hand om familjen medans jag bara "latar" mig....
Det är som en ond cirkel... Jag vet att mycket är bara hjärnspöken och att jag måste själv tillåta mig att bara ligga en hel dag i sängen och vila, att det är ok att "lata" sig och ta hand om sig själv. Men det är svårt... jag har svårt att bara sitta stilla numera och titta på TV... jag som alltid kunnat bara ligga i soffan och slö-glo på TV kan numera knappt titta på ett program på 30 minuter utan att gå upp och plocka med något.... Vet att det är min sjukdom som gör att jag är så här men det är inte ens roligt längre...
Jag såg i alla fall en stund på Wahlgrens värld och där sa Christina Schollin något jättebra.
Hon sa: Man måste stanna upp och vänta in sin själ....
SÅ bra!
Så nu ska jag försöka göra just det.... jag vill inte längre vara på stress-tåget, inte heller på ångest och depressions-tåget utan jag vill av.... Jag vill vara gamla vanliga Tina igen men jag kanske inte riktigt blir exakt likadan.
Jag skulle vilja bli det bästa jag kan bli med alla mina krämpor och erfarenheter och det får duga.
Kram ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar