Jag jobbar vid Sergels Torg och våra fönster vetter ut mot Åhléns och Plattan. Den där fredagen, strax före kl 15.00 satt jag i ett konferensrum och pratade med en kollega i Danmark. Det var hennes sista dag på jobbet så vi pratade en lång stund. När vi nästan är klara hör jag en konstig duns/smäll och tänkte att det lät skumt. Jag avslutade samtalet för att gå ut i kontorslandskapet och se flera av mina kollegor springa till fönstret och titta ut. Jag går själv fram till fönstret och ser en stor pelare av svart brandrök komma från hörnet av Åhléns, jag ser även en kvinna sittandes lutad mot Åhléns vägg och folk som springer åt alla håll. Jag förstår direkt att något hemskt har hänt.
Jag hör någon av mina kollegor säga "en lastbil har kört in i Åhléns" och jag tänker i huvudet "terror-attack". Jag ringer upp Håkan och säger bara "Jag är okej". Han förstod inte riktigt vad jag menade för han visste inget, jag sa bara att något har hänt vid Åhlens och folk är i panik men jag är ok på kontoret.
Strax efter ser jag hur folk utanför springer i ren panik bort från Åhléns och Plattan, poliser överallt och någon på kontoret säger åt oss att gå bort från fönstret ifall någon skjuter. Känslan är helt overklig.... vi samlas i lunchrummet som ligger på andra sidan kontoret bort från Åhléns och kopplar upp oss på våra datorer och följer Live sändningar från alla tidningar och tv-kanaler. Folk ringer hem, några kramar om varandra, andra gråter och många sitter helt förskräckta och försöker förstå vad som precis hänt därutanför fönstret.
Vi får inte lämna kontoret, ingen får gå ut eller komma in. Cheferna går omkring och "räknar" in all personal för att se att alla är ok och ingen fattas. Vartefter får vi en massa olika besked via medier, vi har en säkerhetschef som kom och informerade oss hela tiden om vad som hände utanför. Efter vad som känns som en hel evighet så får vi information om att vi måste gå högst upp i huset genast, och jag fick lite lätt panik och tänkte vad är det som händer nu?? Varför måste vi högst upp? Kommer det att smälla? Olustkänslan var enorm och många med mig var jätteoroliga.
Väl uppe i våra konferenslokaer högst upp står 2 tungt beväpnade poliser och ser allvarliga ut. Dom ville informera oss om händelsen och om vi hade något att rapportera då vi kunde ha sett något av intresse så ska vi göra det hos dom direkt. Därefter säger dom att vi får gå ut och promenera hem. Tunnelbanan går inte, inga bussar, inga taxi... det var bara till promenera. Vi fick gå ut och runt på baksidan för att ta oss hem, vi fick absolut inte gå Klarabergsgatan eller Drottninggatan.
När jag kommer ut slås jag av hur tyst och tomt det är... mitt i city... en otroligt konstig och surrealistisk känsla. Allvaret i situationen slog mig ännu hårdare där tror jag. Folk har dött precis här för några timmar sedan, vad som helst kan hända, är det slut eller kommer det mer?
Vi är ett gäng från jobbet som promenerar till Söder för att därifrån ta oss hem på olika sätt. Folk går tysta i små grupper och pratar dämpat. När vi kommer upp till Götgatsbacken så är det fullt med folk som promenerar, det känns som att man är i en dålig film...
Väl framme vid Mariatorget så hämtar Håkan upp mig och en kollega och vi sitter sedan i bilkö ut från stan. När vi närmar oss Gullmarsplan så ser jag alla t-banor som står stilla där, ett på varje spår. Precis som att tiden står stilla...
Väl hemma så tror jag att jag kramade om mina barn och Håkan och bara andades... Jag tror även att jag för en gångs skull tog ett glas whisky for att lugna nerverna. På något sätt har man adrenalinpåslag i kroppen och när det släppte blev jag så trött och ledsen.
Detta hände ju på fredagen och på måndagen när jag skulle tillbaks till jobbet igen kände jag mig orolig, nervös och ledsen. Hur skulle det se ut på platsen, alla blommor, mycket folk? Jag kom till Plattan och ser havet av blommor, ljus och nallar.... jag bryter nästan ihop.... Stämningen på jobbet är tryckt, vi får veta att det ska vara en tyst minut kl 12:00 för offren och att företaget köpt blommor som vi kan ta och gå ner och lägga. Kl 12:00 står jag vid plattan, nedanför havet av blommor tillsammans med en kollega och försöker fortfarande förstå vad som hänt. Jag kämpar för att inte gråta och lägger ner min blomma och sen går jag en lång promenad genom stan för att "andas". Så mycket kärlek i stan just där och då, folk kramar poliser som finns överallt, blommor, meddelanden till offren... alla är lugna, ingen stress...
Jag har alltid varit väldigt medveten om min omgivning men jag har en annan medvetenhet nu när jag går på stan, jag är mycket mer observant på allt runt omkring mig.
Idag tänker jag på alla offer, anhöriga till offren och extra mycket på föräldrarna till lilla Ebba 11 år.
Kram ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar