Till min fina vän, Birgitta

Idag var dagen för din begravning... Bara att skriva de 6 orden skär i mig, mitt hjärta brister och jag är så fruktansvärt ledsen. Jag kunde inte vara med på din begravning i kyrkan, min kropp har sagt ifrån och jag ligger hemma i sängen och gråter. Jag har tänt ett ljus för dig vännen och pratat lite med dig och hoppas att du förstår varför jag inte kunde vara med i kyrkan.

Jag kommer för alltid komma ihåg när jag träffade dig första gången när jag skulle på en arbetsintervju på Telecom Finland (det var år 1996). Jag skulle träffa en Birgitta Åberg och förväntade mig en äldre dam... Jag tror att du såg på mig hur förvånad jag blev över att se en tjej några år äldre än jag bara. Vi klickade direkt och jobbade sedan ihop i 5 år. Det var 5 fantastiska år. Dom roligaste i mitt arbetsliv och vi pratade ofta om den tiden. Roligast var när vi var ett team och delade rum du och jag, hur vi satt och fnissade och skrattade så att kollegor från andra avdelningar kom in och frågade hur det var ställt egentligen.

Vi delar många roliga minnen du och jag, även tråkiga minnen för jag kommer ihåg vilket stöd du var för mig när min pappa gick bort. Inte långt därefter gick din egen pappa bort och jag kunde återgälda stödet till dig istället.

Jag kommer att sakna våra pratstunder min vän, dom då vi berättat saker för varandra som vi inte berättat för någon annan. Du vet så mycket om mig som ingen annan vet och tvärtom.

Det är redan så tomt utan dig och du har "bara" varit borta en månad.... hur ska det bli när det verkligen på riktigt sjunker in att du är borta för alltid? Att jag aldrig mer kan ringa dig och höra dig svara "Hej lilla gumman" till mig (komiskt egentligen för jag är ju dubbelt så stor som du)?

Fina, fina Birgitta... Tack för att jag har fått vara din vän och för allt roligt vi haft ihop. Jag kommer att sakna dig ofantligt mycket, alltid.

Krama om våra pappor i himlen.💕